Ända sedan lågstadiet har min allra största önskan i livet varit att få en flickvän. Trots det har jag aldrig lyckats få något ens i närheten. I stället tvingades jag under min uppväxt att passivt se på medan mina jämnåriga fick närmare och närmare relationer. Detta ledde till åtskilliga besök hos kuratorer, psykologer och psykiatriker, månader inlagd på sjukhus (sluten psykiatrisk vård), och sedan många år tillbaka går jag på antidepressiv medicin.

I dag är jag 26 år och får jag ångest varje gång jag påminns om att personer i min ålder eller yngre ”redan” har börjat med sexuella relationer. Jag kan inte ta in det; det är obegripligt för mig. Jag har därför väldigt svårt att vistas bland folk, i synnerhet där det finns många ungdomar, eftersom jag då ständigt ser och hör exempel på sådana relationer. Jag kan inte heller läsa tidningen eller se på nyheterna på TV, eftersom det ofta förekommer reportage om ungdomars sexuella relationer.

Detta är också ämnet för den här insändaren. Överallt talas det om sex och förhållanden, och alla tycks tro att alla tonåringar och vuxna har sex och förhållanden. I synnerhet tonåringar. Det är politiskt korrekt att förutsätta det. Häromveckan läste jag på Norges public service-TV:s webbplats att ”Alle har jo sex!”. Danmarks motsvarighet tipsar om hur man som ”tjej” ger sin pojkvän ett skönt ”blowjob”: ”Giv ham det bedste blowjob”. Intill rubriken är en bild på en (mycket) ung kvinna.

Jag känner mig djupt kränkt av samhällets osynliggörande av mig. Inte nog med att hela mitt liv varit – och är – en väldigt tung resa, utan sedan så låtsas samhället som om mitt problem inte ens existerar. Jag vill berätta att personer som jag existerar, och jag vill att vår existens erkänns. Förutsätt inte att alla har tillgång till kärlek och närhet, och var lite varsamma med hur öppet ni talar om sex bland unga människor. För en del av oss är hela ämnet ett helvete.

Om samhället lyckas med det här blir min resa lite lättare.

Andreas Rejbrand, Linköping